knytt

 ibland pysslar jag. ursäkta den fruktansvärt dåliga bilden. kanske kommer det upp en bättre nånannandag.

Det är någonting visst med julen, även om det kanske inte är min favorittid på året. Högtider känns inte alls lika väsentligt längre.

När man var liten var julafton the time of the year, och man kunde knappt somna kvällen innan. På julaftonsmorgonen rev&slet man i alla paketen under granen, ivrig om att få börja öppna. Kanske skulle man få den där nya barbien man önskat sig? Om inte, var man i alla fall säker på att få någonting nytt att sysselsätta sig med de två efterkommande dagarna, innan det där nya var lika gammalt som alla ens andra prylar. Jag kommer ihåg hur varje morgon december månad var som en kapplöpning mot den stora dagen, the big day, och luckorna på chokladkalendern tycktes aldrig ta slut. Pepparkaksbaket & julklappslistan, hur vi läste adventsdikter i skolan, gick lucia & jag fick alltid bara vara tärna. Jag kommer ihåg hur jag någongång under lågstadietiden skulle rita en teckning om vad jag ansåg vara den perfekta julklappen. Jag ritade fred på jorden. Fred åt barnen i Afrika. Inga gevär. Bara rosor!

Charmen finns kvar, det gör den. Men det där triggande, längtansfulla, har ersatts med en annan känsla. Det är svårt att sätta fingret på den. Kanske är det rastlöshet? Eftertänksamhet? 

Dagarna innan jul är fullspäckade med saker som ska hinnas med, ärenden att utföra, prylar att inhandla. Stormen innan lugnet kan nog vara en av de jobbigaste på året. 
 
När man sedan samlas, familj & kanske vänner, lägger det sig någon form av lugn. När man sitter runt bordet, belamrat av köttbullar, öl och spenatpiroger, känns det som en lättnad.

Jag klarade det. Nu är det bara en vecka kvar. Sedan börjar det om.